Blogg

Om fotbollshjärtats smärta och norrländska tamkatter

Det är torsdag och en fullständigt ointressant fotbollsdag, nu när vårt allas älskade AIK inte kvalade in till Europa League. Vad passar då bättre än att tugga lite lokal fotboll i stället, det är ju ändå här alla känslorna finns. Har faktiskt också – hör och/eller häpna – förberett ett inlägg inför helgen, men det tar vi i morgon fredag.

Vi börjar med veckans stora snackis och det var förstås matchen mellan Vilan och Wollsjö, en ganska avgörande drabbning om topplatserna i division 7 mellersta. Det såg ut som vilken match som helst i tidningen när man läste om den dagen efter, men det var för att vi inte hann få kontakt med WAIF-pågarna innan deadline. Och med vi menar jag förstås jag, så det var att skriva utifrån de få uppgifter vi hade. Efter deadline fick jag tag på WAIF-tränare Pontus Thelander, och resten har ni kunnat läsa om både måndag och tisdag.

Jag har klurat fram och tillbaks om vad man själv hade gjort om man varit i Thelanders läge, och ju mer jag funderar på det, ju mer kommer jag fram till att jag nog hade gjort likadant. Hade jag varit spelare hade jag nog velat spelat klart matchen, men som tränare med ansvar för spelare och deras säkerhet så är det en klar och tydlig markering att det inte är okej att helt sonika gå fram och sparka ner någon. Nu är det förstås svårt att uttala sig om själva händelsen när man inte var på plats, och om det var någon hotbild även vid sidan av planen, men det vi nog alla kan vara överens om är att det aldrig är okej att springa fram och sparka ner någon. De två slagsbröderna som startade det hela kommer att få sitt straff och lär inte spela mer denna säsong, men jag tror och hoppas att karatekillen får ett straff som varar betydligt längre än så. Det hör inte hemma varken på en fotbollsplan eller utanför, där sånt ofta leder till polisanmälan och åtal, men vi se hur det utvecklar sig.

    Kollar man tabellen ser man att Vilan inte fått segern med 5-1, som det stod när matchen avbröts efter en timme. Förbundet samlar in uppgifter och tar beslut sen, och vad som är rätt eller fel har de större insikt i än lilla jag, som bara vet det jag läst. Men jag lär garanterat ha en åsikt när domen väl faller. Som nu nyligen när Näsby spelade plojfotboll mot Janstorp, ni vet den där berömda 0-23-matchen, och straffades hårt av förbundet efteråt. Nä, jag skojade förstås, det hände ingenting alls. I min värld borde de uteslutas från säsongen, men nu verkar de åka ut ändå så nån rättvisa är det nånstans ändå när fotbollsgudarna gör vad fotbollsförbundet inte vågar.

    Uhhhh, det var mycket gnäll. Så vi kör vidare på det negativa spåret och hamnar osökt på mitt kära Köpingebro IF.
    Förra helgen åkte damlaget ur division 3 och herrarna är på fallrepet (varför heter det fallrep egentligen?) efter en mer eller mindre avgörande torsk borta mot Lövestad. Det är lite säsongen i ett nötskal. Många frilägen men det fumlas, fibblas, krutas i stället för en simpel bredsida och så vidare. Och så inget självförtroende på det. Nu är det vinna-eller-försvinna mot Kivik på lördag, men även om det skulle bli seger där så väntar Öja i sista omgången. Stivt. Efter säsongen går vi in mer på lagens insatser i år och då får jag – högst obekvämt – grotta ner mig i några sanningar om klubben i mitt hjärta.

    Öja, förresten! Vilken säsong de gör, så mitt i KIF-misären kan jag alltid trösta mig med att moderklubben är på uppgång. Jag har sett dem flera gånger den här säsongen och det har varit en sann fröjd varenda gång – ja förutom när de körde över oss i serien – och i min värld är man den helt rätta vinnaren av division 6 i år. Visst, visst, det väntar en seriefinal mot Vanstad i helgen och den kan man mycket väl förlora, men av de två lagen tycker jag att Öja har mest att göra i femman, sett till framtidsutsikterna. Sen kan jag i och för sig också tycka att Vanstad är ett klockrent division 5-lag – man hade varit på övre halvan där tror jag – men frågan är hur motiverat VIF är att lira i femman?

    ***

    Från den gångna omgången noterar vi också att Sjöbo och JAIF säkrade nya kontrakt i herrfyran, väntat men skönt ändå kan jag tro. Hammenhögdamernas många skador och avbräck verkar skjuta dem i foten när det gäller som mest, och det är ju inte så konstigt men oavsett hur det hela slutar så kan man ändå se tillbaka på en fantastisk säsong. Och Sjöbo slog Södra Sandby i damtvåan så helgens derby mot Spjutstorp blir en riktig rysare. Mer om den i morgon när vi också petar lite i fenomenet DFK Borgeby 09, en farmarklubb eller vad man ska kalla det i nämnda division 2-serie, och en klubb som samtliga tränare i serien har en åsikt om.

    Apropå åsikter och division 2 södra damer, så tänker vi osökt på Janstorps tunga tränarprofil Christopher ”Ume” Hansson Jacobsson, numera och för alltid kallad Ume här i bloggen då jag inte vill slita på ett redan utnött tangentbord och jag inte pallar googla om det är med -ph, om det är Jacobsson med c eller k och vad som annars kan fälla en i det osannolikt långa namnet. Inte tänker vi osökt på honom bara för att han har bett och bönat om en ny krönika, eller för att han möjligtvis ingår i herrlagstränaren Magnus Bönnemarks sannolika planer på att ”lufta truppen i de sista matcherna”, men mest för att jag är genuint orolig för honom.

    Vanligtvis är han nämligen en citatmaskin av rang och har alltid en tabloidvänlig kommentar redo, ofta till mångens underhållning eller förtret, men han har lugnat ned sig ju längre säsongen skrider. För inte så länge berättade han om en förlust som faktiskt var rättvis – jag fick sätta mig ner och hyperventilera i en papperspåse när jag hörde det – och nu senast störde han sig på att hans JAIF inte besegrade Åhus, då han ”gärna ville hjälpa Skurup i toppstriden”.

    Jo, det är sant, han sa så. Jag är väldigt orolig. Den norrländske vargen har blivit en tam, skånsk bondkatt. Jag hoppas han vässar klorna när vi snackar om Borgeby i helgen.

    ***

    Till sist, veckans citat från nån som inte tappat sina klor.

    Jag brukar inte klaga på domarinsatsen, meeeeeeen…..

    Den meningen kan i och för sig komma från vilken tränare som helst efter vilken match som helst, domarstandarden är ganska svängande här nere får man säga. Men samtidigt kan man inte begära att domarna ska hålla Collina-nivå när man själv spelar i gärdsgårdsserierna, vilket vi får vara ärliga och säga att de flesta av våra lag gör. I det här fallet var det Sankt Olofs tränare Rasmus Nygren som var ute med sågen, och vad som sedan sades var en lång lista av förbättringsmöjligheter för mannen med pipan, kan vi kalla det.

    Jag är en stor beundrare av Rasmus Nygrens frispråkighet och har alltid varit det. Nu hoppas jag bara att Ume hittar formen igen.

    Sören
    soren_kidd(a)hotmail.com