Blogg

Vintervju med Angelica Fridh

motBlentarps store MFF-stolthet Samuel Adrian lade ribban högt i den första vintervjun, och då var frågan förstås om Hammenhögs lagkapten Angelica Fridh kunde följa upp med något liknande. Henne träffade vi över en lunch i Ystad med pasta carbonara, fiskbullar (inte i samma rätt, då) och en kopp kaffe – och visst levererade hon.

Angelica och en ryggradslös skribent

***

Angelica Fridh har gått från att vara stortalangen som började spela seniorfotboll som elvaåring via flicklandslag och motsvarande elitettanspel med Sjöbo till att i dag vara en av sydöstra Skånes bästa spelare och lagkapten för Hammenhög. Fortfarande lever drömmen om att en dag spela i Allsvenskan, men får Angelica som hon vill blir det i så fall med laget i hennes hjärta.
– Stämningen och sammanhållningen som vi har, den går inte att förklara riktigt. Hammenhög är Hammenhög, säger den 25-årige mittbackskuggen när YA-sporten möter upp för en fotbollsfika.

Det hela började vid tre års ålder när Angelica följde med pappa Bert till idrottsplatsen i Skillinge, där farsan basade över pojklaget. Så småningom blev det spel i hemstadens IFK Simrishamn där det blev seniordebut innan hon ens nått tonåren.
– Jag minns att det var kul, men jag var också livrädd för de äldre och för smällarna. De var ju mycket större! Känns som att det var länge sen, man har ju spelat med morsorna till spelarna i min nuvarande backlinje. Och jag är väl inte särskilt gammal nu?
Vid 13 års ålder lämnade Fridh för att utvecklas ytterligare i Sjöbo, som tog det stora klivet upp i landets näst bästa serie – motsvrande nuvarande elitettan.
– Sjöbo var riktigt bra då, och övergången var också mycket på grund av landslaget. Jag var med i skånelaget och var på elitläger i Halmstad. Första matchen i elitettan spelade vi mot Mallbacken. Vi var nykomlingar och de hade åkt ur allsvenskan. Ingen trodde på oss, och så går vi och vinner matchen! Jag minns den känslan väldigt väl, det var en otroligt skön seger.
Det blev ytterligare en handfull säsonger i SIF, men pendlingen och livet utanför fotbollen tog ut sin rätt.
– Jag mådde inte så bra då, det var en massa olika faktorer som spelade in. Pendlandet, privatlivet och att jag inte kom med lika mycket i landslaget. Det var tufft, landslaget betydde mycket. Man rös varje gång man drog på sig landslagströjan. Men det var aldrig så att jag funderade på att lägga av, fotbollen betyder alldeles för mycket för mig.
Till slut valde Angelica Fridh att skriva på för Hammenhög, och det förändrade allt till det bättre.
– Övergången till Hammenhög räddade mig nog. Första träningen, jag har nog aldrig skrattat så mycket som då. Många säger att de har grym stämning och sammanhållning i sitt lag men jag tror inte riktigt man förstår det förrän man kommer till Hammenhög. Efter två träningar visste jag att det var ett självklart val.
På den tiden spelade Hammenhög i division 3, men med åren har man tagit ständiga kliv framåt och nu är man som bekant i division 1, med en finfin tredjeplats i bagaget från den senaste säsongen. Angelica är numera lagkapten och en av lagets rutinerade krafter. Att lämna för ett annat lag är inte aktuellt, även om hon faktiskt provtränade med LB 07 inför den gångna säsongen.
– Dom ville lämna ett kontraktsförslag, och jag funderade så klart fram och tillbaks. Men det går inte att slita sig från Hammenhög. För att jag ska prestera bra på planen måste jag må bra utanför planen också, jag umgås med väldigt många i laget, har nära och bra till jobb och familjen. Det är viktigare för mig. Klart det hade varit kul att spela i Allsvenskan, men jag känner samtidigt att jag kan utvecklas i Hammenhög också, speciellt nu när vi har en så pass bra trupp och tränartrio. Man vet aldrig vad man kommer att få, men man vet vad man har.
Angelica och hennes Hammenhög siktar på att bygga vidare från årets succé med bronsplats i serien och YA-cupseger. Redan nu har man förstärkt med Annika Nilsson och Rebecca Dehlin från Pandora.
– Målsättningen? Jag hoppas vi kan fortsätta utvecklas och nå elitettan så småningom, sen när det blir får vi se. Vi har en bra grund att stå på och vi har en jättebra organisation bredvid. Sen har vi en massa unga talanger som slåss för en plats och som sporrar oss som är lite äldre och rutinerade.
Innan vi avslutar intervjun får Angelica ta ut sin lokala drömelva – en uppgift som visar sig lite väl marig men några spelare är givna.
– Jag vill ha med min mittbackskollega (Johanna Persson), hon har världens största hjärta. Och så tycker jag att André Lidholm är en fantastisk spelare, så de får vara mittbackar i laget. Geronimo (Balint) är också jävligt duktig, men jag kan inte ha tre mittbackar. Sen skriver vi Bert Fridh i anfallet, farsan var en duktig anfallare en gång i tiden, men har du varit på Skillinge IP? Där vid kiosken är där inga träd längre, och det är för att pappa har missat målet så många gånger och träffat träden i stället, haha! Men han har ett hjärta av guld och kämpade alltid för laget, och då får man också vara med i mitt lag.

***

Angelica Frid(h) om…

…sitt efternamn
– Den eviga diskussionen! Jag skriver själv med h, men jag tror att det i själva verket bara är med d. Min släkt och jag har haft denna diskussionen uppe, men det är med h på slutet.

…sitt smeknamn
– Tilltalar någon mig Angelica så lyssnar jag typ inte. Jag är så van vid ”Bus”. Vi hade en uppvärmning på träningen, så sa Izet (Kaljic, tränaren) ”Angelica, du kan ställa dig där i den kön.” och jag stod kvar och fattade ingenting. Jag tänkte ”vem fan är Angelica?” men det var ju jag…
Men jag trivs med smeknamnet, har vuxit upp med det sen jag var tre år. Jag var ute med pappa på fotboll när han var tränare i Skillinge och då var Karolina Westberg också där. Jag snodde alltid bollar och då sa hon att jag var en riktig busa, och så har det varit Bus sen dess.

…hon är en bra eller dålig förlorare.
– Det beror helt på matchen. Är det förlust där man känner att man är det bättre laget och man presterar bra fotboll så stör det mig mer än om vi förlorar mot ett bättre lag, även om jag aldrig tycker om att förlora. Vinner vi och jag har gjort en dålig match så är jag inte så glad heller, jag ställer oerhört hårda krav på mig själv.

…att vara riktigt bra på fotboll.
– Jag har nog aldrig tänkt att jag är det. Jag har ju hört det, men jag gör bara mitt bästa och om folk uppskattar det är det självklart kul att höra.

…säsongen som gick.
– Klart man är nöjd med den. Det är en oerhörd ära att vara lagkapten för ett sånt gäng.

…att göra färre mål för varje säsong som går (det blev 18 mål i 2015, 7 mål 2016 och 4 mål i år…)
– Haha! Jag var ju anfallare innan. Men Åsa (Persson), vår ordförande sa en gång att ”ju äldre man blir, desto längre ner i banan kommer man.” Jag förstår i och för sig inte hur hon kan säga det när hon avslutade som anfallare, haha! Jag trivs som mittback, det gör jag. Där min tränare sätter mig, där gör jag det bästa av situationen.

…fotboll som terapi.
– Det är jättebra om man har haft en dålig dag. Kanske skjuter jag lite hårdare i början av träningen, men sen när matchen eller träningen väl börjar så är det fullt fokus och man stänger ute allt annat.

…att göra tre mål själv eller att försvaret håller nollan.
– Det viktigaste för mig är att se mina lagkamrater lyckas, och att jag får lyckas med dem. Det får mig att må bra när jag går av planen.

…att helst göra en klockren Glenn Hysén-brytning eller en bicicleta upp i krysset.
– Avgörande brytning! Jag hade nog aldrig kunnat ställa mig upp igen om jag skulle göra en bicicleta…

…att profilen och Hammenhögsmentorn Anders Palmér vill se en Angelica Fridh-staty på torget i Hammenhög i framtiden.
– Det är en oerhörd ära och kul att höra, dom orden tar jag med mig till nästa säsong!

…att se vilken som helst lokal fotbollsmatch eller att ta en fika på stan.
– Då väljer jag fotbollen. Alltid.

…silly season.
– Det är intressant, men det kan också skada många lag mer än vad man tror. Lag som inte gått bra det gångna året har det kanske tuffare att värva spelare än de som gått bra. Sen tror jag det är mer vanligt på damsidan att unga spelare siktar lite högre än vad man kan och hellre väljer exempelvis LB eller Malmö när det kanske är bättre att börja med en lägre division.

…om man får den uppmärksamhet man förtjänar.
– För vår del så får vi ganska bra uppmärksamhet för att spela i den serien vi gör och för att komma från lilla Hammenhög. Sen kan jag tycka att de mindre klubbarna borde lyftas mer för att behålla bredden i damfotbollen.

…en framtida tränarkarriär.
– Det hade varit roligt att testa på. Jag ställer höga krav, men hade nog varit positiv och rolig också och spridit mycket kärlek och glädje.

…om att aldrig ha fått ett gult kort för snack eller dåligt uppförande.
– Det har jag aldrig! Jag fick ett gult kort när jag var 12, men det var för att jag råkade skrika ”fan också!”. Jag hittar på egna ord i stället, som typ ”X@§@~”
(här sa Angelica något som nog varken lämpar sig för blogg eller papperstidning – nyfikna själar får gå på en Hammenhögsmatch och höra det live i stället)

***

Tidigare vintervjuer 17/18.

1. Samuel Adrian

***

Har ni själv ett bra förslag på en lokal fotbollsprofil vi kan fika och snacka med? Kom gärna med förslag på soren_kidd(a)hotmail.com och skriv gärna också läsarfrågor eller annan vinkel som kan vara intressant med just den här personen, så kan det vara just den personen som får prata ut och mumsa på en god fika framöver.

Sören Simonsen
soren_kidd(a)hotmail.com