Blogg

Vintervju med Jimmie Andersson

Jimmie Andersson är killen som jag korade till Årets tränare i All Star-laget här i bloggen, något han obönhörligen borde ha med i sitt CV. Men han är kanske också den mest talangfulla och ambitiösa tränaren vi har i sydöst, och därför var det givet att klämma en lunch med honom och höra vad han hade att säga. För nyfikna själar kan vi avslöja att en Wallenbergare och en currypasta inmundigades. Båda sket blankt i beach 2018.

…och där var inte ens blixt på.

Som vanligt har ni texten som var i tidningen först, och extramaterialet sist.

***

Jimmie siktar uppåt i tränarkarriären

Kiviksgrabben Jimmie Andersson är ett av de hetaste tränarnamnen i sydöstra Skåne för tillfället. Med glädje och disciplin har han tagit Lunnarps BK till division 4, men resan slutar inte där.
– Jag har en dröm, och det är att träna ett elitlag, säger 33-åringen när YA-sporten träffar honom över en lunch.

Det var inte tänkt från början att det var som tränare att Jimmie Andersson skulle excellera.
Jimmie tillhörde ett gott kompisgäng i Kiviks AIF som förutom det sociala även var bra på att sparka boll. Så bra att man i 84-årgången var bland grädden i sydöst. Så småningom bar talangen honom vidare till Branteviks IF, på den tiden då laget var uppe i division 3.
– Jag trivdes jättebra, det var skitkul att spela division 3. Jag blev till och med utsedd till årets spelare av spelarna själva, det betyder mycket.
För laget gick det inte lika bra – Brantevik åkte ur serien i sista matchen och Andersson stod vid ett vägskäl och så här i efterhand valde han inte helt rätt.
– Jag hade kunnat behöva en rådgivare då. Jag hade gjort en bra säsong, var 23 år gammal och var på topp. YIF var kvar i trean och Tomelilla också. Nu i efterhand ångrar man sig, jag tänker att jag skulle stannat i Österlen eller provat uppåt. Fan, rent ut sagt. Det ångrar jag fortfarande.
I stället blev det hem till moderklubben Kivik. Hjärtat bultade och kallade. Beslutet var inte fel, för kärleken till klubben var och är stark, men med facit i hand skulle han kommit hem senare.
– Jag ångrar inte att jag kom ”hem”, men det skulle varit senare. Vi hade en riktigt bra tid i Kivik, vann sjuan utan att förlora en match och tog oss helt upp i division 5. Jag ville mer, men det var inte alla som ville det.
När Kivik nådde division 5 var olyckan också framme – för andra gången.
– I den fjärde matchen, mot Öja, var jag i en närkamp axel mot axel där det slutade med att jag förstörde korsbandet. Det hade jag gjort en gång innan, men då var jag yngre och tänkte att jag skulle tillbaka. Vid den andra skadan hade jag fått en dotter och då tänkte jag att ”nä, nu pallar jag inte mer”.
Skorna lades på hyllan och i stället blev det ett jobb som assisterande tränare hos Lars Blixt i Österlen FF. Där närdes också drömmarna om en tränarkarriär, och det blev tillbaks till Kiviks AIF och sedermera till Lunnarps BK, där han har verkat i två säsonger. Inte helt problemfritt, dock.
– Första säsongen blev totalt misslyckad. Vi gick runt på för många spelare och hade inte rätt inställning. Det var turbulent och mycket skit utanför plan med unga spelare som inte fick speltid och ville sluta. Många av de spelarna försvann och det blev bättre, men vi åkte ut ändå.
Inför årets säsong var Lunnarps BK i division 5, men Jimmie kunde bygga upp laget på försäsongen.
– Vi gick lite under radarn och var inte en av de stora favoriterna, det passade oss bra. Åhus borta var inte bra men annars kunde vi mala på, och vi hade tur som kunde gå skadefria, säger Andersson och nämner att man gick från 35 spelare i laget till en ruljans på 21 spelare.
– Jag blir ofta hånad för att jag tjatar om kontinuitet men det får jag ta. Nu har vi en slagkraftig division 4-trupp och vår ambition är definitivt att hamna nånstans på övre halvan, säger Andersson och ser framåt.
– För Lunnarp är målsättningen att vara i division 3 när U-spelarna är seniorer. Jag ska göra vad jag kan, men jag har också själv en dröm om att leda ett elitlag i framtiden.
***FAKTA
Jimmie Andersson
Ålder: 33 år.
Bor: Nybrostrand.
Familj: Sambon Sanna och barnen Elsa, 8 år, och Silje, 3 månader.
Gör: Jobbar med fotboll på MFF-akademin i Simrishamn och Höllviken, men även för Simrishamns kommun och i Hyllie. Från och med nästa säsong även matchcoach i Trelleborgs FF U19-2 lag. ”Det blir många mil i bil”. Moderklubb: Kiviks AIF.
Klubbar som spelare: Kiviks AIF, Branteviks IF, Brantevik/Rörum.
Klubbar som tränare: Kiviks AIF, Brantevik/Rörum (spelande assisterande), Österlen FF (assisterande) Lunnarp. Aktuell: Tränare i Lunnarps BK, som tog steget upp i division 4 och vill göra avtryck där nästa år.

kolla en sån glad påg

***

Jimmie Andersson om..

…nyförvärven
– ”Olle” (Mattias Olsson, ny från Hammenhög) är ju en sån spelare vi behöver. Stor och stark och säker med bollen. Vi har många bra kantspelare som kan lägga in bollen och där blir han perfekt i mitten. Sen har vi fått in många riktigt bra talanger också, så jag är riktigt nöjd.

…kärleken till Kiviks AIF
– Den är stor. Jag har varit allt i den klubben, utom ordförande kanske. Spelare, tränare för A-laget och Boll och lek, styrelsemedlem i två vändor, vaktmästare. Fan, jag har till och med stått i mål i två A-lagsmatcher..

Eh, hur gick det?
– Jo, alltså, min bror stod i mål då men skulle i väg på nån jävla lastbilsmässa och andramålvakten skulle på semester, tror jag. En annan utespelare skulle stå men såg INTE bra ut på träning, så då blev det att jag ställde mig själv i mål. Det gick helt ok – matchens lirare!

…hur han hamnade i Lunnarp
– Jag tackade egentligen nej till Lunnarp först, jag var trött på det. Hade precis flyttat till Nybrostrand och det var mycket med det, men sen var jag där och förde diskussionen. Blixt rekommenderade mig till Lunnarp och jag hade ett bra samtal med Magnus Andersson. Sen fick jag ”rundan” på IP av Hasse Malmström, som har anekdoter och historier om varenda del av idrottsplatsen ner till minsta lilla dammkorn. Jag blev imponerad. Sen gick det en vecka. Magnus ringde och undrade om jag inte hade ångrat mig. Och det hade jag faktiskt. Jag ångrade mig redan när jag tackade nej så jag var glad att han ringde igen.

…om att släppa spelare efter en misslyckad säsong
– Vissa spelare fick klart för sig efter sista sparken hemma mot Skånekurd att ”dina tjänster inte är välkomna nästa år”, på grund av attitydproblem och fel karaktär. Vissa sa inget, vissa blev sura och vissa ville komma tillbaks sen men vi sa nej. Det låter kanske löjligt när man är på en låg nivå, men vi tänkte på gruppen och dynamiken i den. Och det gick ju bra…

..succémittbackarna Jacob Larsson och Fredrik Ahl
– Fan, Jacob har ju börjat använda musklerna. De kompletterar varann. Ahl läser spelet, tar bollen. Jacob är en duellspelare av rang, på nickar och allt. Ahl är kanse bättre i det kortare och småare (är det ett ord Jimmie?), men Jacob har bra kraft i krossbollar och längre pass. Och så har de ”Agge” som en enorm trygghet bakom sig i målet.

..om svagheter i truppen
– Jag har en slagkraftig division 4-trupp. Men det är klart, vi har ingen vänsterfotad vänsterback men en suverän i vänsterback i Marcus Sjölin. Blir han skadad så…

…träningsresa och sammanhållning 
– Vi ska åka till London och se fotboll tillsammans. Queens Park Rangers-Bolton. Inget jävla Arsenal eller något sånt, det är bara turister som åker dit. Här ska det vara stämning och grått och mulet!

…att få familjepusslet att hänga ihop med alla fotbollsuppdrag
– Det undrar jag ibland, och det blir kanske så att man får ändra på det i framtiden. Men min sambo är en riktig klippa. Klart vi pratar om det ibland, det är inte alltid lätt när man har barn som också har sina idrotter och går på handboll och gymnastik fyra dagar i veckan. Jag är ju borta en hel del, men vi samarbetar bra och om man bara planerar så går det. Det säger jag också till spelarna när de tycker att de inte hinner med träning.

…framtiden
– Fotbollen är en dröm jag har. Jag vill uppåt och jobba i en elitförening. MFF akademi är fantastiskt, 50 ungar ute på ett blåsigt Korsavad, men föreningslivet är annorlunda. Och det är det jag strävar efter. Tävlingsmatcherna är finalen. Vi får kanske flytta över hela Sverige med familjen om jag ska hitta rätt jobb, det har vi pratat om. Alla kan ju inte bli tränare i MFF. Men det är klart att det hänger mycket på hur familjen trivs dit man flyttar.

…att träna ett damlag i framtiden
– Jag har faktiskt tänkt på det. Izet (Kaljic, Hammenhögstränaren) pratar man ju med. Det är lite olika, det är mer frågor hos tjejerna och det är jättebra. Då ställs jag på prov också. Så visst, absolut är det en möjlighet.

..bästa/jobbigaste spelarna i sydöst han lirat mot.
– Jim Nylander när han var i Borrby. Och Jonas Månsson och ”Smen” (Fredrik Olsson) i Borrby, det var…inte lätt. Dom var ruggiga. Och när man gav tillbaks blev de bara ännu mer triggade… De var fan jobbiga.

…bästa spelarna i sydöst han spelat med
– Peter Jönsson var grym som mittback när jag var vänsterback i Brantevik, han gjorde det lätt för mig. Och så Jim igen när vi väl spelade tillsammans, det var som att vi kände varann på plan. Fan det är ju bara Borrbyfolk hittills! Vem har jag mer spelat med? Min bror, Jesper, en grym målvakt. Han hade kunnat gå långt om det inte vore för hans lastbilar och skit, haha! Han var jättebra med pondus och hjärta och skrek nog mer än någon annan på plan. Skrek mer än mig? Ja det är min bror eller farsan som ska ti det…

…största talangen på Österlen.
– Victor Blixt. Jätteduktig, med tur och rätt möjlighet i sin utveckling så går han långt. Där är något med Blixtafamiljen, alltså…

…en damspelare han hade velat ha i sitt lag
– Bus! (Angelica Fridh) Hon hade gjort det bra som mittback redan nu. Hon är duktig, inget snack om det. Samma där som med mig, hon hade också kunnat spela högre upp.

…sitt eget favoritlag förutom KAIF
– MFF brinner man för. Jag åker in och tittar ibland, halva grejen är publiken och hur man jobbar med organisationen. De värvar inte in en massa stjärnor utan satsar på att bygga eget. Sen är det jätteroligt att se Dortmund, vilken fart de spelar med även om det var bättre med Klopp… Och Leeds! Kewell, Bowyer, David Batty, den tiden. Vilket gäng!

…en spelare från sydöst han hade kunnat återuppväcka till hur han var på forna tiders glansdagar.
– Patrik Magnusson! En central forward, han hade gjort mål och spridit skräck bland försvararna. Varenda träning och match var en kamp i Brantevik med honom i laget. Var man inte med smällde det direkt. Det är för lite sånt nu för tiden, vinnarinstinkt på träning. Sen efteråt var allt hur lugnt som helst.

***

Hatar eller älskar du detta? Vem vill du läsa en vintervju med och varför? Hör gärna av er till mig på soren_kidd(a)hotmail.com så tjötar vi.

Sören