Blogg

Vintervju med Samuel Adrian

Silly season är igång och detta tar vi tag i inom kort men först är det dags för första fotbollssnacket i vinter. En gång i veckan haffar vi en sydöstskånsk profil och pratar lite allt möjligt, så att vi håller fotbollen levande även i dessa mörka handbollstider. Först ut är Samuel Adrian, Blentarpskillen som tagit en plats i Malmö FF:s A-trupp och debuterat i år.

Honom träffar vi på ett pastahak i centrala Malmö över en krämig svamppasta och en cola.

***

Tre allsvenska inhopp i år.
SM-guld.
Lärlingskontrakt med Malmö FF och blågul debut i U19-landslaget. Det senaste året har karriären tagit rejäl fart och fotbollslivet leker för Blentarpssonen Samuel Adrian. Nu siktar den 19-årige mittfältstalangen på att ta nästa steg.

– Det är först och främst att försöka få mer speltid. Det är det jag kämpar hårt för på varje träning. Visst, det har varit ett jättebra år men man ska aldrig vara nöjd, säger Samuel Adrian när YA-sporten träffar honom på en restaurang i centrala Malmö.

Samuel Adrian har Blentarps BK som moderklubb men kom till Malmö FF redan som åttaåring.
– Vi lirade Blentarpscupen då och kom till final mot Kulladal, men förlorade. Min pappa känner Daniel Möller, som är son till Janne Möller och var tränare för P97-orna. Jag provtränade i MFF och det gick bra. Jag var inte nervös för träningen, fotboll var ju ändå min grej. Däremot minns jag att det var lite nervöst att komma från lilla Blentarp där man kände alla, in till stan och ett helt nytt lag. Men det blev bra ändå.

Tio år senare är Samuel Adrian numera en del av en svensk mästartrupp men vägen dit har varit långt ifrån spikrak. För några år sedan drogs han med idoga skadebekymmer.

– Jag började växa ganska sent och blev skadad när jag var 14-15 år. Det var en enorm omställning på den tiden, att gå från två-tre pass i veckan till 8. Först i skolan, sen med laget. Drog säkert igång för tidigt nån gång efter skada, för jag ville spela så mycket. Ibland vissa träningar så kunde jag känna mig som 30 plus efteråt…

Jag vet exakt hur det är.

– Haha! Ja, men man kände träningen från dagen innan i kroppen. Jag blev uppflyttad till U17 då, när man slog ihop 97:orna och 98:orna. Det var då man började plocka bort de som inte höll på den nivån, och jag var skadad i den perioden. Men de trodde på mig och det är jäkligt glad att Malmö alltid har gjort.

Var du orolig att du inte skulle få stanna kvar?
– Ja, men det var jag. Jag tänkte lite att om jag inte har spelat på länge, så kanske det blir så att de slutar tro på mig. Man kunde inte göra något åt situationen heller när man var skadad.

I U17 fortsatte skadorna att förfölja Samuel.
– Det var inga jätteallvarliga skador med knän, korsband och fötter, men nästan allt annat under midjan och många överbelastningar. När de sen skulle skicka upp spelare i U19 så var det bara jag och två andra som inte kom med. Det var rätt jobbigt att känna att alla andra i samma ålder drog ifrån. Malmö fortsatte att säga att de trodde på mig, men man tar ju inte det till sig lika mycket när man går runt och är skadad så ofta. Det är jobbigt psykiskt när man inte kan träna.

Inför sista året i U17 hade Samuel äntligen haft en skadefri försäsong, men så på en träning var olyckan framme igen.
– Jag trodde det var knät, för jag kunde inte gå efteråt. Då kände jag efter och tänkte att det inte var kul längre, fotboll ska inte vara så här och det var jobbigt. Så många skador jag hade, och sen att pendla hela vägen in till Malmö för att inte kunde göra det som jag gillar mest. Jag var jäkligt depp då.

Det var ingen knäskada, men Samuel funderade ändå på att lägga av. Familjen och bästa kompisen Emil Malmborg fick honom på andra tankar.
– Men då sa min pappa, som stöttat mig hela vägen, att ”vill du sluta så gör det, för det ska vara roligt att spela fotboll”. Då pratade jag med Emil, och det värdesätter jag så mycket. Jag var jättedeppig och han sa ”ge det en chans till för du har så mycket fotboll i dig och vet hur duktig du är. Du måste göra det, blir du skadad igen så får du överväga att skita i det”. Och när han säger det, som min närmsta vän och en som man hållit ihop med sedan Blentarpstiden, så kände jag att jag ger det ett försök till. Och sen dess har jag varit skadefri.

Det senaste året har utvecklingen tagit rejäl fart och belöningarna har inte låtit vänta på sig. SM-guldet med U19-laget var stort, och i fjor kom Samuel även med på A-lagsträningarna och var med på bänken i två av de avslutande matcherna i allsvenskan.

– Jag minns den första träningen, tempot var mycket högre. Jag blev välkomnad in i laget på ett bra sätt, Johan Wiland bland annat snackade mycket med mig. Jag kommer att jag när jag fick reda på att jag skulle träna med A-laget så skrev jag till alla kompisarna ”grabbar, ska träna med A-laget!!” och var riktigt taggad. Lade mig svintidigt kvällen innan och tänkte att nu skulle man träna med stjärnor. Det var en riktig hype där. Jag kommer knappt ihåg hur jag skötte mig på träningen, det var mer att jag tänkte ”jobba hårt och följ din gubbe”, berättar Samuel och tar en slurk av sin cola innan tankarna faller på när fjolårets guld sedermera säkrades i Falkenberg.
– Det var jäkligt roligt, bara att få vara med i Falkenberg var stort och när planen stormades tänkte man lite ”vad händer här”. Jag hade bara gjort fyra-fem träningspass med A-laget och sen får man helt plötsligt vara med om ett SM-guld, det var overkligt. Samtidigt kände jag inte riktigt att jag hade bidragit så mycket. Inte som i år.

Allsvensk debut blev det i juli när Samuel Adrian byttes in med sex minuter kvar att spela hemma mot Jönköpings Södra. Mittfältskollegorna Oscar Lewicki och Erdal Rakip var avstängda så när Kingsley Sarfo fick känningar så var det läge för Blentarpskillen.
– Det var snabba puckar. Magnus (Pehrsson) kallade, det var på med benskydd och läsa igenom de fasta situationerna en sista gång. Klart man lägger märke till publiken men jag var fokuserad på matchen. Däremot var det mäktigt i efterhand att kolla reprisen när man kommer in.

Ytterligare två inhopp blev det till, först mot Sirius och sedan i den avslutande matchen mot Häcken där Samuel spelade hela andra halvlek. Som om SM-guldet inte var nog så har han även fått representera landslaget i U19-EM i år.
– Det var mäktigt att få stå där och sjunga nationalsången. Jag startade två matcher och kom in efter en halvtimme i den tredje.

Nu väntar ett välförtjänt uppehåll innan MFF drar igång igen, åker på träningsläger i Florida och tar nya tag mot titelförsvar och Europa nästa säsong. Med en 19-årig Blentarpskille i truppen.

***

Fakta

Samuel Adrian
Ålder: 19 år.
Bor: I Veberöd och Blentarp.
Familj: Mamma Agneta, pappa Mikael, bröderna Johannes,30, och Philip, 28.
Klubb: Malmö FF
Moderklubb: Blentarps BK.
Position: Innermittfältare.
Aktuell: Sydösttalang som tagit steget in i Malmös SM-guldtrupp och även tagit en plats i U19-landslaget.

***

Samuel Adrian om…

..att komma med på Malmös träningsläger till Spanien tidigare i år.
– Jag blev inkallad en dag innan, tror jag. Det var bara att packa väskorna och skynda sig, men det var skönt ändå för jag tänkte ”jag är nära laget nu”, liksom.

…att bli inkallad till U19-landslaget.
– Jag hade varit på Bosönläger innan men aldrig varit med i landslaget, så jag tänkte inte på det. Men jag blev uttagen till kvalmatchen mot Serbien förra hösten. Fick reda på det på kvällen, tror det var August Erlingmark som lämnat återbud. Flög till Frankfurt och sen vidare från Tyskland till Serbien. Och på det planet spyr jag. Sen fick jag feber kort efteråt. Jag hann inte bli frisk och kunde inte vara med. Fick åka hem efter ett par dagar. Hade feber, satt på ett hotellrum och mådde dåligt. Jag kunde inte äta något och wi-fit var dåligt. Det var jättetråkigt, men när jag kollar tillbaks och ser på säsongen jag hade så var det okej ändå.

…vad han kan bli bättre på.
– Vi sätter upp mål för att ta ytterligare steg.  Jag kan bli ännu mer orienterad och veta var jag har spelarna redan innan jag får bollen. Jag vet också att jag måste jobba på att ha bättre kontroll och kroppsställning när jag får bollen, för att kunna spela framåt och vidare. Sen intensitet i duellspelet, dölja passningsalternativ, snacka och styra omgivningen är annat jag har på min lista.

..om det var ett överraskande enkelt SM-guld.
– Egentligen inte. Så bra som vi är, så är jag inte förvånad. Vi har så pass bra spelare på alla positioner, det är jättehård konkurrens.

..om han får träna med Blentarp när MFF har uppehåll.
– Nej, det är nog inte så populärt. Det hade väl slutat med att jag tunnlat brorsan och att han hade kapat mig bakifrån…

…sin roll på plan.
– Jag gillar att ha boll men också att städa undan framför försvararna. Jag gör inte mycket mål alls men ligger bakom en del. Det blir många ”hockeyassists”. Det är klart, man strävar alltid efter att utveckla sitt offensiva spel men man får inte glömma sin roll heller.
..hur det är att träna, spela och konkurrera med Anders Christensen, Erdal Rakip och Oscar Lewicki på Malmös innermittfält.
– Det är de man ser upp till och tar lärdom av. De är jäkligt duktiga, så man kollar på vad de gör bra. Jag tittar mer på de jag konkurrerar med än exempelvis anfallarna. AC och har en riktigt bra blick för spel, han brukar vara joker och är med i båda lagen när vi kör possessionspel på träningarna. Han är förberedd hela tiden och lugn med bollen. Lewicki är jättebra defensivt, och täcker upp stora ytor. Det är sånt man kollar på.

…vad han gör på fritiden.
– Jag hänger mycket med kompisar, gamla vänner i Blentarp. Vi är ett gott gäng; Emil, Simon Karlsson, Zaak Ramkali, Adam Skiöld för att nämna några. Sen blir det mycket dataspel och TV-spel, just nu är det dille på Fifa, det är bara det som gäller.

..att vara med på Fifa.
– Jag var med redan i fjor faktiskt. Problemet är att jag inte har något ansikte på profilen, i år var jag inte med när bilderna togs och i fjor kom jag med efter att säsongen börjat. Mina stats? Jag har inte kollat så noga men tror att jag ligger på 74 i aggressivitet. Ibland lirar jag med mig själv mot mina kompisar, det finns inget bättre än att springa runt och dribbla och göra mål med sin egen gubbe mot sina kompisar, haha! Jag har 57 i rating tror jag, det är okej.

…att kombinera skolan med fotbollen.
– Det var tufft, riktigt tufft. Jag blev uppflyttad i april, det var precis då jag tänkte ta tag i studierna inför studenten. Jag är en mästare på att skjuta upp grejer och i maj låg jag back i vartenda ämne. Men sen var bara plugg, plugg, fotboll, fotboll. Det löste sig, men hade jag skjutit upp det en två-tre dagar till så hade jag nog inte klarat det.

…Trelleborg i allsvenskan.
– Riktigt roligt! Dels för att det är nära, dels för att de spelar på gräs.

…sydöstkillarna i MFF, Hugo Andersson och Max Olsson.
– Hugo är uppflyttad som lärling nu och Max är kvar i U19, vad jag vet. Hugo är en stor och stark mittback, väldigt bra fötter och en duktig passningsspelare. Max är en jättelöpstark och snabb forward, han ska fortsätta försöka kämpa och visa vad han går för så blir det riktigt bra.

…att bli igenkänd.
– Jag kommer ihåg en dag när jag var i Lund efter att jag hade gjort allsvensk debut. Då kollade en del personer. Där var en del ungar som kollade jättenoga, haha! Det är ändå kul att folk känner igen en och att få beröm, men det är ganska lugnt ändå.

..hjärtat för moderklubben Blentarp.
– Jag har kollat varenda hemmamatch nästan, och en del bortamatcher också. Det är ju alla mina kompisar och brorsan som spelar i laget. Jag tror det kan gå bra i femman om de får in 3-4 startspelare. Kommer absolut att fortsätta komma på matcherna och stötta.

…att flytta från Veberöd till Malmö.
– Det är mycket möjligt, man tänker på det. Pendlingen är ok, det är jobbigare att ta sig in än hem. Nu ska jag lägga fokus på att ta körkortet, sen får vi se hur det blir med boende.

..att bli en fotbollsdiva.
– Nä, det är något jag är väldigt anti. Man vet en del folk som tror att man är bäst i världen bara för att man har gjort något som är bra, men jag hade inte själv varit där jag är i dag om jag varit på det viset. Det är kanske svårt att hålla sig nere på jorden om man blir bättre, men jag känner att jag är likadan som jag alltid varit och är ödmjuk, och det tror jag också att mina vänner uppskattar. Jag vill inte snacka om hur bra jag är, det är inte min grej. Då vill jag hellre visa det på planen.

…det kommande träningslägret till USA med MFF.
Det ska bli jävligt coolt, jag har aldrig varit där innan. Nu är jag lärling och med i truppen så nu slipper jag väl bli inringd dagen innan, haha!